SaraaaL

När jag satt där i soffan och väntade på att få komma in, då tänkte jag på dig och på hur allt har förändrats på en sån kort tid. Du var alltid den jag ringde först till när någonting hade hänt, du var den som alltid fick mig att känna mig så lugn, den som fick mig att skratta spelar ingen roll vad som hade hänt, du fick mig att le. De var du som visste exakt allt om mig men ändå fanns kvar vid min sida. Du var den som fick mig starkare den som alltid fick mig att orka gå igenom alla jobbiga saker. Den som alltid fanns där. Du var min kloka hjärnhalva, och mitt hela hjärta. Du var hon jag delade allt med. Nu är du flickan på korten jag kollar på och saknar. Bilderna och minnerna får mig både glad och ledsen, för ingen har nog varit med om så mycket vi varit med om och ingen har nog delat så mycket som vi gjort, men allt har förändras åt fel håll, ett håll där värken du eller jag finns med i bilden, de finns inget vi längre. Men de vi hade är någonting oslagbart. De som skrämmer mig mest är att jag fortfarande har den dära känslan att de aldrig mer kommer bli bra, du vet den dära konstiga känslan som även du hade. Men vi båda har förändras. De känns som att vi lever i två olika världar. Allt känns så jävla konstigt, jag förstår verkligen inte hur någonting så bra kan ha blivit så här.. Jag vet inte hur de kommer att bli, de ända jag vet är att jag saknar dig och våra tider, du vet då de var du och jag mot världen.. Men ibland suger livet..